Förlossningsberättelse
Förlossningsberättelse
Det började redan på morgonen då jag kände av lite lite magsmärta, jag tänkte knappt på det.
Vi åkte till Lucas/Tuvis farmor vid lunch tid.
Hemma hos henne fick jag ont och gick in på toa, varav det hade börjat sippra lite vatten. Men jag kunde ändå inte tro att det till 100% var vattenavgång, men jag berättade då jag kom ut från toan att det hade kommit lite vatten.
Vi alla åt lunch och sedan bestämde vi för att gå en runda på stan för att titta på fiskar med Lucas och Lucas/Tuvis farmor.
Påväg tillbaka till bilen fick jag stanna för att andas igenom en värk. Den bara kom från ingenstans och det kändes i hela magen, som magknip.
Vi åkte hem och Peter skämta mycket om hur det hela förloppet skulle gå till.
Klockan blev ca 19.00 och eftersom jag inget hade märkt så pratade vi inte så mycket om barnvakt. Jag vågade nästan inte prata om det då jag nästintill förväntade mig att gå över tiden ( magen hade inte sjunkit och jag hade inge större tecken på att det skulle komma gång, inte mer än vad jag känt andra dagar iallafall ).
Klockan är väl ca 23.00 och jag har sovit i 2-3 timmar på soffan bredvid Peter som spelar tv-spel. Jag vaknar av att det gör ont i magen som magknip, så jag väljer att gå in i duschen för att få smärtan att gå över. Jag sitter i duschen i en hel timme och bara spolar vatten på magen.
Det gör inte super ont, utan jag märker knappt av smärtan, den känns men är ungefär som lindrigare mensvärk. Jag ska ställa mig upp för att gå ur duschen. Men så smäller det till, det är precis som om något knäpper till I MAGEN, och poff så går både slempropp och vatten direkt.
Smärtan blev från 1-4 på några få sekunder och jag ropade på Peter att vattnet hade gått.
Efter några minuter kommer han ner och han klockar värkarna 3 värkar på 7 minuter. Peter säger att nu måste vi väcka Lucas och ringa till din pappa.
Men jag vill inte förstå att det är igång så jag svara att vi in vänta en stund till och sedan ringa förlossningen och se vad dom säger.
Jag virar in mig i handduken och går upp och ringer förlossningen, en kvinna svarar mig att jag ska ta en alvedon och gå och lägga mig för att senare imorgonbitti komma in så dom får kolla mig.
Jag förklara att det rinner vatten hela tiden och att jag blir dyngsur. Men enligt henne var det normalt och jag kunde försöka sova.
Jaja, tänkte jag och förklara för Peter att det inte va nån idé för kvinnan på förlossningen sa att jag kunde vänta trots vattenavgång och 3 värkar på 7 minuter.
Men så gick det 5 minuter till och jag sa genast till Peter att nu måste jag ringa, jag MÅSTE komma in och bli undersökt.
Samma kvinna svara i telefonen och jag säger som jag sa till Peter, att jag måste få komma in.
Min känsla av bemötandet var inte lugnande och snällt som jag hade hoppats på, nej för kvinnan nästintill suckar mig i örat ( var min upplevelse och känsla ).
Vi hoppar in i bilen och Lucas sitter spänt i baksätet på bilen och fråga 1000 frågor.
Jag kan inte hålla mig för skratt mellan värkarna.
Väl inne på BB, så säger jag att detta kanske inte är igång ändå. Då kommer jag dö om det ska bli värre än detta.
Dom kopplar upp mig på Ctg och undersöker mig, 2cm öppen! VILKET SKÄMT! Två centimeter, då kommer jag få åka hem och smärtan kommer bli 10000gånger värre och jag kommer dö.
Men så var inte fallet. Jag var bara öppen 2cm men jag hade kraftiga och långa sammandragningar, så hem fick jag inte åka.
Jag fick gå över till förlossningsrummet och där fick jag bada och få lustgas. Jag tyckte själv att lustgasen inte funkade, men de förklara Peter att det syndes att den gjorde, för jag kunde knappt stå rakt och pratade konstigt gjorde jag också 😂!
Klockan ca 04.00 hade jag varit på BB i 2 timmar och var då öppen 6cm.
Inte nog med detta så glömde jag bort lustgasen, så barnmorskan sa åt mig att ska jag inte ha den så stänger dom av den.
Jag andas så himla bra i mellan värkarna och går verkligen in i föda barn rollen. Jag stängde alla utanför och hörde mest bara mamma och Peter som något doft ljud.
Jag satt i badkaret tills klockan var ca 05.00, då jag plötsligt från ingenstans känner att jag kommer bokstavligen behöva gå på toa och det är snabbt. Jag nästan hoppade över badkaret och mamma och Peter försökte hitta snabbtömningen samtidigt som dom tryckte på den röda knappen.
In kommer barnmorskan och försöker förklara att det är bebisen som vill ut och inte nå toabesök pågång.
Jag vet hur sur jag blev inombords och tänkte flera gånger "hur vet du de, det är min kropp".
Efter en liten stund hade jag tagit mig till sängen och blev undersökt att jag endast var 9 cm öppen och att jag inte fick börja krysta.
Men min kropp krystade av sig själv. Så efter lika kryst, bök och stök så var bebisen över den sista kanten och redo att krystas ut.
Jag förklara då för alla i rummet att jag var för trött för ett föda barn så jag behöver sova istället. Men då hör jag en kvinna säga " du heter inte Nordin för intet".
Det var barnmorskan som förlöste mig, och nu skulle hon vara med och förlösa mitt barn. Åh, när jag förstod de efteråt kändes allt så himla mysigt. Känslan i rummet blev en helt annan.
Jag krystade fram Tuva-Lie och ut kom en tjej med mycket, mörkt hår. Jag luktade på henne och vägrade släppa hennes ur sikte. Hon var så vacker. 06.01 kom hon ut!
Min förlossning tog 6 timmar ifrån att vattnet gick/värkarna kom. Och 4 timmar var tiden på BB innan hon var ute. Känslan är att det gick snabbt och smidigt.
Jag kan säga själv att jag inte tycker smärtan är så farlig som alla säger, självklart gör de ont, det fattar ju alla! Men just för mig så var de inte så hemskt som jag föreställt mig.
Jag andades många värkar utan lustgas, eftersom jag helt glömde bort det. Dom sista 2 cm var helt utan lustgas. Jag kände inom mig att jag skulle klara detta utan.
Men värkarna var betydligt lindrigare med lustgasen, så ibland önskade jag att jag hade tagit lustgasen men då var de försent.
Jag skulle summera min förlossningen som 10 av 10 i allt, förutom telefonbemötandet.
Hade jag lyssnat till hennes ord, hade jag ju fött hemma. 😏✌🏼️
